Det fanns inflytelserika judar som ännu 1934 hyste en förhoppning, eller snarareförsökte övertyga sig själva och andra, att nazisterna skulle mildra förtrycket, modifierasin attityd när de befäst sin maktställning. Det verkade som om många judar i Tyskland var beredda att härda ut med kylan en tid. De bet sig fast i hoppet att värmen skulle komma tillbaka.
Arthur försökte övertala sin chef Paul Hofenberg att det var dags att lämna Tyskland och fortsätta verksamheten någon annan stans, men denne vägrade och ingen i hans familj kunde få honom på andra tankar. Han var övertygad om att detta var det enda riktiga. De trakasserier man tvingades uthärda för tillfället skulle upphöra. Tillvaron i Tyskland skulle snart återgå till det normala. Det skulle kanske ta tid, men han kunde inte tänka sig att leva någon annan stans än i Tyskland, där familjen bott och verkat i fyra sekler. För Arthur Stern räckte det mer än väl med det som redan hänt och han var övertygad om att detta bara var början, början till total underkastelse, kanske något ännu värre.

David, Levy Shamirs son, kände att någonting höll på att hända med människorna i staden. Det var något obehagligt och det märktes när kunderna kom in i hans fars skrädderi. Den öppna, skämtsamma tonen hördes inte längre, inga skratt, inget högljutt parlamenterande om priset för en kostym, eller skjorta, eller importerade kalsonger, strumpor, hängslen eller manschettknappar. Det kom kunder, men de kom inte för att beställa eller ta mått, de kom för att prata, de var bekymrade, rädda, villrådiga. Enligt beslut som fattats av FN i november förra året, skulle Palestina delas i en palestinsk och en judisk stat och deras stad skulle bli en isolerad enklav inne i ett judiskt land. Skulle palestiniernas största stad och deras stolthet, bli omringad av fientliga sioniste, avskuren från resten av landet? Nu var det krig. Och kriget var grymt och hänsynslöst på båda sidor. Oförsonligt, hatiskt.